Mindfulness som terapeutisk metod

Man kan använda konceptetet mindfulness för att komma vidare i psykologiska och känslomässiga processer. Genom att rikta den medvetna närvaron inåt kan vi låta omedvetna mönster och undanträngda känslor komma upp till ytan. Sådant som hör det förflutna till behöver liksom städas ut för att ge plats åt nuet och vår medvetna närvaro. Våra berättelser om oss själva och livet ger vika till förmån för den rena upplevelsen av det som är. Inte vår tolkning av det.

Det kan vara omvälvande och arbetsamt vissa perioder. Det fina i sammanhanget är, att själva träningen i mindfulness, hjälper oss att lotsa oss igenom sådana tyngre perioder. Vi använder träningen genom att lära oss betrakta det som rör sig i vårt inre. Vi lär oss att låta det finnas utan att behöva göra någonting. Då dämpas tankar och känslor i styrka. Det blir inte lika "verkligt". När vi hittat den ingången har vi ett fantastiskt verktyg att använda oss av! Vi förstår att vi inte är tankarna, känslorna eller reaktionerna. Dom finns, men vi är dom inte. Jag är den som betraktar dom och låter dem finnas. Här ges dessutom en spännande öppning för att utforska vem Jag i själva verket är.

När vi har praktiserat mindfulness, eller medveten närvaro ett tag brukar det bli tydligt att allt går i vågor. Vi inser att ingenting varar för evigt. Varken toppar eller dalar. Allt är övergående.

Träningen hjälper oss också att bli mer följsamma för livet. Vi lär oss lyssna till de inre rytmerna och leva mer i enlighet med dem. Det gör att vi i mer och mer framträder som dem vi i själva verket är. Det ger på sikt en underbar känsla av att slippa kämpa. I de flesta fall är vi nog inte medvetna om hur mycket onödig energi vi spiller bara genom att omedvetet kämpa emot. Eller när vi kämpar för något som ännu inte är moget. Vi behöver släppa taget och låta den inre rytmen sköta takten. En form av djup acceptans eller en kapitulation inför livet och det som är. Det krävs ett mått av mod och tillit för att släppa taget och ge efter för livets rytmer. Det är en insikt som växer fram gradvis, allteftersom vi praktiserar medveten närvaro. Det är alltså inget vi får fram med ansträngning.

Ju mer vi tränar desto lättare blir det för oss att erkänna, acceptera och släppa taget om de mindre konstruktiva egenskaperna och livsmönstren hos oss själva. Vi blir trygga i själva förfarandet, och vet att de känslor som väcks i samband med en sådan process, går över. Till slut sker de till stora delar utan inre dramatik. Men som sagt, det kräver en hel del övning.

 Vi arbetar även med frågorna i ”The work” av Byron Katie.